Nu är vi på Sweden Rock och det är så härligt!
Och igår så fick vi in hela åtta personer i Eagle 5 för förfest inför att gå in på festivalområdet, det var supertrevligt!
Sandman is a tagger
Sandman has joined Tagalot and is collecting, tagging and sharing information on Tagalot from the web. why don't you join and do the same?
Sandman
Posts
Jag köpte en gammal husbil för fyra år sedan när vi började åka på festivaler och jag vägrade bo i tält. Husbilen, som numera heter Eagle 5 är från 2004 så är en riktig gammal skrammellåda, och har kostat en hel del i underhåll medan jag haft den.
Men den är också väldigt perfekt för våra behov. Den har solceller som laddar bodelsbatteriet vilket är himla smidigt, men har också en inverter (som jag nu bytt ut mot en kraftfullare) som gör att jag kan köra en ordentlig kaffemaskin i den.
Inte nog med det, den har till och med ett perfekt litet skåp där man kan förvara kaffemaskinen medan man kör. Skåpet var menat för en liten liten tjock-tv från början så smidigt!
Vi har också gjort en massa uppgraderingar genom åren, ljudsystem, projektor och duk samt satt in en AppleTV så det förenklar med att titta på film, mycket mysigt!
Så häromveckan var vi på väg hem från premiärturen och stannade till vid Tumbo i Eskilstuna och bara kollade lite. Är inte direkt i köpartagen för en ny husbil, men skoj att kolla lite.
Få husbilar är lika bra och välinredda som Eagle 5 dock. Vi kollade även på en del "plåtisar", alltså skåpbussar som blivit inredda som husbilar, som jag aldrig varit speciellt intresserad av innan, då dom känns lite för små för vårt behov. Och det stämde fortfarande i många vi kollade på. Men sen var det en... Som var riktigt bra. Den är aningens kortare än Eagle 5 men en riktigt smart och bra inredning. Helt klart väldigt passande i enlighet med de flesta av våra behov.
Den var väldigt dyr så klart, även om den var begagnad, så inget jag bara slår till på direkt, men ändå intressant att det finns plåtisar som är värda att kolla på.
Upp med rumpan i vädret!
En liten timelapse på när den ritas
Har länge haft laminerade vägskyltar hemma som en skoj grej. Tog hem dem från jobbet där jag satte upp dem för att folk skulle hitta toaletten korrekt och inte gå in i serverrummet.
Så jag uppdaterade dem så dom är lite snyggare i trä. Riktigt nöjd! Gjorde flera till de flesta dörrar runt huset.
Har hållit på med träprojekt från och till i säkert tjugo år men aldrig gjort en skärbräda, så det var dags, här är en söt liten butcher block-skärbräda för första gången!
Went to see Predator: Badlands yesterday and was not exactly impressed. It has received very high ratings, a full 86% on Rotten Tomatoes with an insanely high 95% audience score.
The premise isn’t really that bad, the first Predator film where a Predator (Yautja) plays the lead role and protagonist of the film, and even though that’s an interesting angle in itself, the first problem is that we have to have Yautja dialogue and a Yautja language. And with one small detail we take away all the mystique of the Yautja, now they are brothers, sons, clans, and talk about memories, honor, and all that. Predator as a silent killer is now gone and their worry, fear, sorrow, and character-building must take up space to create a character we can relate to and root for.
But at what cost? The main character, Dek, is built up as a typical “underdog” from the start where he was supposed to be killed by his brother, and when his brother doesn’t kill him, his father kills his brother instead. Luckily, his brother manages to send him off on a spaceship to a planet that Dek had chosen as the target for his rite of passage. Genna, the planet with the terrible “calyx,” a monster that Dek’s father is even afraid of.
It’s insanely stereotypical, and instead of gaining more insight into a prime Predator, the premise is that we follow a weak and incompetent Predator in his attempt to redeem himself as a Yautja and earn his camouflage. We’re supposed to root for him and hope he returns to his homeworld with his prey and prove that he is a worthy Yautja.
And even though the premise is weak, it is from the start set up as a character arc for Dek where the end goal is not the point, but the friends we made along the way. Sigh. And in his adventure on Genna, he meets Thia, a Weyland-Yutani (interesting how the Alien universe often appears in Predator films but never vice versa) android who is stuck on Genna and needs Dek’s help. She is the most annoying character in a long time, she talks all the time and never has anything interesting to say. I would have easily preferred the film to be dialogue-free while we followed the Yautja silently and methodically adapting to the new conditions, but of course, we can’t have that.
Dan Trachtenberg, the director, tries to weave in aspects of the original 1987 film by giving us obviously planted events in the first act that come back in the third act, every single one of them, where Dek revisits and uses the threats he encountered to his advantage to the degree that instead of his shoulder-mounted cannon he has an acid-spraying snake as a pet sitting on
Så, jag såg Alien: Romulus igår, och jag har blandade känslor.
Filmen är en återgång till rötterna i Alien-franchisen, med en enklare, mer direkt handling som påminner om den första filmen. Här följer vi en grupp unga rymdkolonisatörer som hamnar mitt i en mardröm när de konfronteras med Xenomorphs ombord på en övergiven rymdstation. Det är en skarp kontrast till de mer komplexa berättelserna i Prometheus och Alien: Covenant, och på många sätt är det en välkommen förändring.
Handling
Filmen utspelar sig mellan Alien och Aliens, och det är tydligt att filmskaparna ville hålla sig till en enklare narrativ struktur, något som tilltalade mig, samtidigt finns det vissa saker som inte riktigt klickar för mig.
För det första känns handlingen för tunn. Visst, det är en direkt och enkel skräckfilm, men det känns som om filmen har på tok för bråttom och glömmer karaktärsbyggande och istället snabbt vill till dom fräna nya idéerna dom har angående aliens och monster. Istället för att utforska nya idéer och teman, verkar Romulus mer fokusera på att leverera ren skräck och action. Det är en bra film i sin genre, men den känns något ytlig i jämförelse med sina föregångare.
Stil
En annan sak som störde mig är användningen av CGI i vissa scener, vilket står i stark kontrast till den annars imponerande användningen av praktiska effekter. I en film som så tydligt värderar realistiska och taktila skräckelement, känns det onödigt och lite utanför stilen att vissa scener är så beroende av datoranimerade effekter. Det är som om filmskaparna inte kunde bestämma sig för om de ville hålla sig till den mer traditionella stilen från originalet eller om de ville omfamna modern teknik fullt ut. Men att gå tillbaka till den lite mer retro-futuristiska stilen från originalfilmen istället för att fortsätta på ultramoderna stilen i Prometheus gillade jag skarpt.
Skådespelare
Skådespelarinsatsen från de två huvudkaraktärerna är dock starka, särskilt från Cailee Spaeny som lyckas förmedla en känsla av rå överlevnadsinstinkt utan att falla in i överdriven dramatik. Hennes karaktär, Rain, är relativt välbyggd men tyvärr enbart på grund av ingen annan karaktär (förutom Andy) får någon personlighet alls. Dessutom bidrar filmens klaustrofobiska atmosfär till att skapa en genuint oroande stämning, även om den inte riktigt når samma nivåer som originalet.
Filmens största problem är dock dess överdrivna referenser och “fan service”. På flera ställen känns det som om filmen försöker tvinga in element från de tidigare filmerna på ett sätt som är mer till för att blidka fansen än att tjäna berättelsen. Några av dessa ögonblick känns nästan som om de är inkluderade bara för att checka av en lista, och det gör att filmen tappar en egen identitet. Filmer som Deadpool och Wolverine tjänar gott på att ha mycket fan service, det är rätt typ av film. En Alien-film ska inte behöva den här mängden referenser i nästan varje scen.
Slutbetyg
Sammanfattningsvis är Alien: Romulus en visuellt imponerande och stundtals spännande film som lyckas fånga mycket av vad som gjorde den ursprungliga Alien så ikonisk. Men det är också en film som kämpar med att balansera sin respekt för arvet med behovet av att stå på egna ben.
Tyvärr så avslutas filmen med något som enbart kan kallas en callback till den absolut sämsta delen av Alien-franchisen; Alien Resurrection vilket innebär ett väldigt svagt avslut.
Vill ha! Man bygger ihop den själv och sen svävar den i luften med hjälp av magneter, och lyser! Åååh, ge mig!
